Örkelljunga VK spelade kanske (?) sin sista hemmamatch för säsongen och föll med 1-3 i set mot Falkenberg. Redan i utgångsläget skulle ÖVK som svenska mästare i år vara något av en sensation, ungefär på samma sätt som Katrineholm slår ur underläge i kommande SM-serie mot Engelholm i svensk damvolleyboll.
Dock blev det en rafflande match där Falkenberg efter fyra set endast tog 4 poäng mer än ÖVK. Så: bollen är rund, allt kan hända, matchen ska spelas och alla andra klyschor gäller! På annandag påsk är det just en "annan" (eller en tredje) SM-final. ÖVK kan rubba Falkenberg, men inte blir det lätt inte.
Hur som helst: om ÖVK slutligen blir SM-silvermedajörer i år så måste jag ärligt känna och tycka att laget åter etablerat sig i Sverigetoppen efter några svagare år. En stark reklampelare för vår fina kommun som är värda all uppmuntran även framöver. Min känsla är att framgång lätt leder till avundsjuka. Måste det vara så? Kan vi inte glädjas med andras framgångar, på idrottsplanen eller i andra sammanhang?
